När hästen rör sig taktmässigt, är lösgjord och går med eftergift i nacken och stöd på bettet kan man utveckla schwung, dvs. spänst, elasticitet och muskelkraft i samverkan.

Schwung kännetecknas av att hästen med aktiva, engagerade bakben energiskt skjuter på framåt och att energin obehindrat färdas genom ryggen, halsen och nacken fram till ryttarens uppfångande hand samtidigt som hästen ”fjädrar av” i alla leder. Energin förs då över i gångarten och i varje del av den framåtgående rörelsen.

Schwung kan endast åstadkommas i trav och galopp då skritten saknar svävmoment.

För att det ska bli riktig schwung måste det finnas en stor del av rörelse över ryggen, det man kallar för "swinging back". Schwung är därför inte samma sak som bakbensengagemang, som enbart handlar om hur lederna i bakbenen vinklas och pressas ihop för att kunna skjuta på framåt.

Om takt och lösgjordhet är de mentala förutsättningarna för arbete är schwung den fysiska. Först när hästen går med schwung kan man rida i en avspänd rytm med kontakt, mjukhet, rakhet och samling.

Det kan finnas schwung utan samling men aldrig samling utan schwung, därför måste hästen först utveckla sin påskjutskraft = förmågan att producera kraft med bakbenen, innan man kan börja med samling.